Dionne Bromfield

13 år och redan såhär förbannat talangfull, det kan bara gå uppåt.

Capitalism - a love story

Michael Moores nya film handlar om det kapitalistiska systemet och vad som brukar kallas "Den amerikanska drömmen". Som i den här dokumentären verkar mer som en mardröm för ameden typiska amerikanen som har fått betala med sina arbeten, hem och besparingar. Michael Moore tar med oss till den amerikanska vardagen som vänts upp och ner och letar efter svar i bland annat Washington.

Does it offend you, yeah?

GBG indie top 3

Göteborg har producerat många bra indieband, och många av dem har kopplingar till varandra. Håkan Hellström var trummis i BD, Timo Håkans gitarrist etc...gemensamt har dom även, mycket bra, svensk indiemusik.

Broder daniel


Håkan Hellström


Timo Raisänen

500 days of sunshine

Årets indiefilm 500 days of sunshine med Zooey Deschanel (Yes man) och Joseph Gordon-Levit (tredje klotet från solen) handlar chockerande nog om ett käleksmöte. Det må vara ett av de vanligaste teman, men trailern visar en annorlunda, stört mysig film om det vi alla verkar ha en sådan kärlek för, kärleken själv. Nu i en biograf nära dig (om du inte bor i en småstad som *host* Växjö)

MGMT

MGMT, förkortning av Management, är en amerikansk elektropopgrupp från Brooklyn i New York. Bandet slog igenom med skivan Oracular Spectacular som fick strålande betyg i svensk och utländsk press. Bandet består av Andrew Vanwyngarden och Ben Goldwasser som träffades under sin tid på Wesleyan University i Middletown i Conneticut år 2002. Planen var från början inte att starta ett band, utan de visade istället varandra den musik de gillade och började även så småningom med ett elektroniskt konstexperiment. De började ge konserter på sitt campus och blev tillslut även signade av indiebolaget Cantora Records. MGMT's första EP "Time to pretened" släpptes, och sedan följde debut albumet "Oral Spectacular". Låten "Time to pretend" gör narr utav kändiskapet och alla droger och fester den innebär, olyckligtvis följde duon så småningom själva i detta fotspår men ska nu ha tagit sig upp ur hålet igen. Albumet är hur som helst absolut värt att kolla in, alla låtar öppnar upp för nya upplevelser och det elektorniska soundet bärs fram av välanvända röster och gitarrer. "Electric feels" och "Weekend wars" utmärker sig speciellt.

Website: http://www.whoismgmt.com/
Spotify: http://open.spotify.com/album/6mm1Skz3JE6AXneya9Nyiv

Armand Mirpour

I slutet av detta året kommer den sjönsungande Armand Mirpour släppa sin debuta skiva "Boys will sing for directions home", så länge får vi nöja oss med att checka hans myspace www.myspace.com/armandmirpour

Världens lyckligaste folk

Den august nominerade fackboken "Världens lyckligaste folk" av Lena Sundström känns högaktuel nu med alla pågående debatter om SD. Konceptet är helt enkelt; "På cykelfärderna mellan biblioteket, parkbänkens A-lagare och maktens Christiansborg. Med skenbart enkla frågor avtäcker författaren en komplex samhällskris. Koden knäcks till ett annat Danmark – och kanske ett framtida Sverige?" Kolla klippet på adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173432474

















Fotograf: Malin Lindgren

Taxi, Taxi!

I detta novemberrusk ska man inte deppa ensam, utan tillsammans med tvillingystrarna i Taxi, Taxi! Lyckliga stockholmare kan bege sig till spelningen på Debaser ikväll!
www.myspace.com/taxitaximusic

Passion Pit

Den amerikanska elektrogruppen från Cambridge, Massachusettes grundades år 2007 och bandet släpte sin första EP "Chuch of Change" ett år senare. I år kom debut albumet "Manners". Speciellt värt att kolla in på plattan är låtarna "Little secrets" och "Sleepyhead". Det är charmigt, lättsamt och inte allt för electroniskt, en mildare version av electronica bandet Hot Chip.


Spotify: http://open.spotify.com/album/1ooLVHhUYstvazUoOtUPSn

Myspace: www.myspace.com/passionpitjams

Website: www.passionpitmusic.com

Scarlett Johansson

Scarlett Johansson är inte bara Woody Allens musa och en oerhört duktig skådespelerska, utan har även tillsammans med Pete Yorn spelat in en utav höstens mysigaste plattor, Kolla in Brake up på spotify.

Love conquers all?

Ständigt detta återkommande tema, denna kärlek för just kärlek. Shakespeare ägnade sig åt den, till och med Bush har en fru, och alla har vi väl känt den på ett eller annat vis. Men kan den besegra allt? Kan två människor med sin blotta kärlek göra skillnad med sina känslor för varandra? Hur skulle det gå till? Kära människor skulle automatiskt bajsa ut kärnvapen när de råkar sticka ut röven från ett flygplan som råkar befinna sig precis över låt oss säga...Irak? Vad kan känslor egentligen åstakomma? Bryta upp halvsmälta polarisar? Nej, men den kan hela, två personer och ingen annan. Inte all, inte conquer något över huvudtaget, förutom ens egna tankar och fritidssysslor. Så varför detta snack? Denna ständiga, blödande fixeringen vid kärleken och dess makt. Det är till förmån för de två inblandade huvudpersonerna och ingen annan. Kärlek är privat, ett fält i våra liv och hjärtan inrigade med ståltråd och Berlin-murar, för den berör ingen annan. And it doesn't conquer a shit, though, it's simply lovely in it's simplicity.

(Ursäkta användningen av ordet bajsa, var tvungen att använda det för att rädda inlägget ifrån att bli till en röra av klyschigt kärleksdravell, samt den sista meningen som omöjligt skulle kunna ha uttryckts på svenska, sorry svenskaspråket. Och fan, jag ÄR oromantisk.)

Melankoli

När en skrivarsjäl med för många par skor i garderoben drabbas av melankoli kan det leda till oanade konsekvenser. Det kan spinna till sorgehistorier världen aldrig tidigare skådat med sina nakna och naiva ögon, de där ögonen som segregerat bort folkmord i Zimbabwe och konflikter hit och dit. De finns ändå överallt, men ändå inte, ty de sker inte framför våra nakna och naiva ögon, de sker bortom, bortom den horisont vi varken kan eller vill blicka över. Undantagsvis, träder dock något över denna barriär, och inpå våra noggrant inrutade schackbräde kallat liv, klampar hänsynslöst historier vi aldrig ens kunnat föreställa oss in. Ett drama, med ännu obestämd utgång börjar sakta spira, fröet så:s ofta helt omärkbart, men kan sedan växa sig lika mäktigt som Franco.

Sorgehistorier var det, de brukar oftast innehålla två mänskliga gestalter av vardera kön, en förmodligen ganska behaglig och övertydligt beskriven omgivning, samt ett problem. Detta problem presenteras på samma sätt som företag gör när de försöker sälja, låt oss säga, en ny deodorant. Det presenteras ett problem, samt en lösning på detta. Förslagsvis, "Har du problem med överproduktion av svett? – Axe, är vad dina svettkörtlar behöver."Dessvärre, i detta verkliga fall är problemet följande, de två mänskliga gestalterna råkar självklart men olyckligtvis var kära. Deras livssituation är även oerhört komplicerad på ett eller annat sätt. En av dem kanske skall vara med i Robinsson som nu i ett försök att höja tittarsiffrorna utspelar sig på en ö med 27 olika sorters dödliga spindlar. Att en av parterna ska bege sig långt, långt bort är ett ytterst vanligt scenario. En lämnas ensam kvar till eftervärlden, med en dödad själ melankolin kan gräva djupa slingrande gångar i likt maskar i ett lik som precis blivit nedstoppat i jorden. Part-långt-långt-borta är antingen helt utom sig förstörd av längtan, eller påbörjar ett nytt mindre sorligt och melankoliskt liv i landet fjärran med förslagsvis en väldigt attraktiv och många gånger även mycket yngre hobbit, ty dennes bröst skaptes inte av en plastikkirurg utan blev till när Goliat klappat denne lite för kraftfullt på huvudet. Även dessa problem går hand i hand med en lösning, som även här presenteras för åskådarna, men som många gånger är fullständigt omöjligt att genomföra, som en statskupp mot en Schweizisk bank av järnmalm. Part lämnad-ensam-kvar kanske får möjligheten att bege sig till fjärran land, men i sin extas kommer denne givetvis att hamna under flygbussen till Arlanda istället för på den, och istället för att bege sig till en ö med 27 giftiga spindlar, hamna på Karolinska i behov av 27 återställande operationer för ryggraden då den efter tredje hjulets överkörning brast på lika många ställen.

Problem innehållande kärleksmöten som dessa kan sluta på två vis. Ett, lyckligt, idylliskt och fullständigt melankoli fritt vis. Parterna återförenas efter en lång och plågsam prövotid, men inser samtidigt att de aldrig förr hyst sådana starka känslor för varandra som nu. Alla äro lyckliga, gluttiga leenden sippra fram mellan rosiga kinder och sagofaktorn klättrar i skyskraporna. Vackert, okomplicerat och…lyckligt.
Givetvis finns även alternativ Två, den totala motsatsen. Den totala förstörelsen och förruttnelsen av en själ inlindad i melankolins svartfluffiga duntäcke. Sorg och vemod plågar oftast en av parterna nästintill döden. (Om inte även dödens hand tillslut räcka dem sitt beskydd i världen på andra sidan muren) I detta alternativ ingår även kärlekskatastrofsdöden, då båda parterna i sann Jack och Rose anda smälter och töar bort i någon sällsam sjukdom som till exempel en konstig muterad variation av regnskogsmalaria och slutligen räknar sina sista dagar på vänsterhandens 3 kvarstående fingrar och dör en mycket tragiskt och illaluktande död. Sammanfattningsvis en katastrofal utgång av en katastrofal situation som varit ganska så, juste, katastrofal genom hela resan ner i dödsbädden, då endast en liten gnutta kärlek kryddad det annars så messmörs milda liv parterna levt.

Skrivarsjälen (den med för många skor i garderoben) rekommenderar att man istället för att trassla in sig själv i situationer som de beskrivna ovan, vistats 20 till 30 minuter i solen för sin dagliga dos av D-vitamin och överväger en annan diet innehållande mindre socker.

Under my novella-ella-eeey-eeey.

Ibland är jag bara uttråkad och skriver i brist på annat, humpf.

Hon vaknade snarare av att ett kvävt skrik höll på att snöra ihop hennes hals än av ett ryck. Blodet rusade i hennes huvud som en flock jagade antiloper över en slätt. Det var också så hon kände sig, jagad. Trots att hon nu vaknat från mardrömmen hörde hon sina förskräckta andetag i den lilla tvåan hon precis köpt i utkanten av staden, som trots sin stolta definition av stad för henne alltid hade känts som en liten, främmande by. Hon kände sig aldrig hemma någonstans, inte heller brukade hon minnas sina drömmar, men minnet av Honom höll henne fortfarande helt paralyserad och hon kände hur svettpärlor rann nedför hennes brännheta panna.

Det började för några år sedan i en förort till Göteborg. Han hette Eric och hade stora drömmar som utspelade sig i England och innehöll musik och strålkastarljus, och förmodligen en hel del annat, av den fördärvande sorten. Han lyckades. Nu mera bor han på en hipp adress i Camden och har inte hört av sig på 3 år. Minnet av honom har bleknat som billiga underkläder från HM i tvätten men hon tycks aldrig riktigt glömma att allt det där skulle hända, det var ödesbestämt. Fast i en annan versionen av ödet var hon inkluderad, inte bara i rollen som en oskyldig sjuttonåring, som blivit intrasslad i en kärleksaffär allt för stor och komplicerad för hennes själv att bära, nej, något helt annat, många ljusår ifrån utgångspunkten.

Nu statt hon i den där lägenheten, som med ens kändes unken och instängd, som om hennes tankar skulle kunna studsa och eka emot hennes egna likbleka ansikte. När minnet och bilderna av honom kommit henne så nära inpå nuet vågade hon knappt ens öppna ögonen. I drömmen hade han sett ut precis som första gången hon såg honom. Det var så stort, det var för stort redan då. Hon hade smitit in med Lovisa på Sticky Fingers klockan halv åtta på kvällen och sedan tillbringat timmarna fram till midnatt på en av toaletterna. Sedan kom belöningen, när han klev upp på scenen med basen nonchalant hängandes om axeln. Hon hade aldrig sett någon så förbannat gudomlig förut. Gudomlig var det ända rätta ordet. Hans Led Zeppelin tröja saknade ärmar och avslöjade avslöjande tatueringar och livserfarenheter. Hon minns hur hon drog efter andan när han första gången drog sin hand längst med hennes rygg samtidigt som han slängde Malboron han hade i den andra på marken. Sedan drogs ridån ner och hon hamnade längre ner i helvetet än vad Kurt Cobain själv efter alla världens kanyler skulle kunna ha hamnat.

Den allra första tiden var stundvis bra. Hon levde i förnekelsens sköna dröm. Han träffade aldrig några andra efter spelningarna hon inte kom in på. Han förlorade inte temperamentet så lätt som han gjorde och menade aldrig vad han sa. Hon såg inte de där små återförslutningsbara påsarna med den där röda linjen på de plastiga utbuktningarna som slöt dem, den där röda linjen som visade vägen och styrde hennes liv rätt mot Highway to hell och som slöt in henne i en dimma så tät att hon aldrig skulle kunna ta sig ur den ens med alla världens rebellers viljestyrka. Om, vilket obetydligt och patetiskt ord, men tänk om, om det inte vore för Det, som hon inte längre talar om, som hon inte talat om eller velat tänka på under dessa tre år men som nu uppenbarade sig som den mest verkliga och levande händelsen hon någonsin upplevt. Den där händelsen som fortfarande flöt i hennes blod.

Det var en lördag kväll. Dagen efter första maj, hon mindes att de stått på Stor torget och protesterat, försökt göra sina ynkliga och betydelselösa röster hörda. Hon minns inte vad de protesterat emot, EU, borgarna, skatterna eller något annat han förkastade. Han förkastade mycket. Det var i alla fall en ganska fin men svagt kvav kväll den där andra maj någon gång i början på 2000-talet. Hon hade kanske nästan känt sig lyckligt, trots den förtryckta oron som hon under dessa månader delat säng med. Hon hade tagit spårvagnen till Majorna och en hårt sminkad tjej i uppenbarligen allt för höga stilettklackar hade spillt ner hennes klänning med rödvin. Över blommorna i silket flöt mörkt röda, svagt rosa sjöar och bildade på ett underfundigt sätt en nästintill vacker akvarellmålning.

Hon kände nästan lukten av det i trapphuset. Redan på bottenvåningen, trotts att hon skulle upp till fjärde. Hon kände lukten av smuts och orena lakan, den välkända och utmärkande lukten av fördärv och skam. Hon läste som varje gång innan hon klev in genom hans dörr, ”Eric Charleston Rydén” på dörren, innan hon klev in. Hon såg hans bakhuvud i soffan och gick fram till det och kysste honom lätt i nacken. Ikväll skulle hon vara förtrollande, ikväll skulle han inse att det han gör är så ofantligt orätt och se igenom den där dimman, se igenom röken och se igenom…allt det där. Han stelnade genast till av kyssen, tog tag i hennes nacke och drog hennes ansikte intill sitt. Den tjocka metallringen han hade på höger långfinger skar in i hennes bleka, silkeslena hud. Metallen var kall, precis som hans hand, livlös, men stark.
- Vad sysslar du med?
- Jag skulle bara hälsa på dig, jag har saknat dig.
Hon kände hur hon gav vika, hur allt vad mod och värdighet kallas sakta strömmade ut igenom det öppna fönstret. De övriga i rummet, de gamla vanliga bleka och tärda ansiktena vände sig mot dem när de hörde Den där tonen i hans röst. Den ingav makt, luften omkring honom riktigt vibrerade av den där kraften. Han slog ner sin blick, vanligtvis brun, men nu svart och glasartad mot hennes klänning.
- Hur fan ser du ut?
Plötsligt kunde hon inte längre hålla emot. Det var en kvalité hon aldrig tidigare ägt.
- Du och dina retoriska frågor, du ser väl själv?
Han reste sig upp så hastigt att hon nästan ramlade bakåt på glasbordet. Genom det vidöppna fönstret utan gardiner svepte en kall vind in och slingrade sig sakta upp för hennes ryggrad i form av en förfrysande rysning, som om tundran själv planterat sig i hennes benmärg.
- Du ser ut som en liten hora, och en liten hora är precis vad du är.
Hans ögon var stora som två svarta hål, och lika oberäkneliga som kvantfysiska formler.

Hon visste inte riktigt vad det var den där kvällen, som gjort honom så ursinnig. Tillslut hade det bara gått överstyr. Så fullkompligt käpprätt åt helvete. Han förlorade hämningarna. Ingen barriär eller mur blockerade längre hans temperament och känslor för att flöda över och helt ta överhanden. Hon hade inte varit rädd då. Hon stod stolt och såg upp mot honom, utmanade nästan honom med sina blickar, som om hon bad om det. Han sa det till och med själv. Innan han gjorde det. Som om hon bad om det.
- Du är så förbannat tråkig Julia, vet du det?
- Jag svarar inte på dina frågor, du vet ju svaret så väl själv.
Han tog ett steg närmare, det var nästan som om kol glödde i hans ögon och svavel utsöndrades från hans mun. Så knäppte han upp sitt svarta nitbälte. Tre rader fyrkantiga nitar på svart läder, och det där spännet i form av en lyckoklöver. Hon hade aldrig förstått meningen med det, lyckoklövern. Sedan tog han upp en av kanylerna från glasbordet. Ur Årreforsskålen med röda färgspel tog han fram en liten glasbehållare. Hon visste hur lätt nålen gled igenom det där lilla gummiaktiga locket, hon hade många gånger fyllt sprutorna åt honom, dragit åt skärpet. Alltid den där lyckoklövern. Som om det skulle göra livet bättre, lite mindre smutsigt. Kolögonen lyste nu som ett helt industrialiserat Polen där i hans ögonhålor. Ondskan i dem gick inte att vika för, den fanns där lika tydligt som Cyklon B gasen flöt genom judarnas blod och sakta tog med dem långt bort ifrån lidande och dödspaniken som flödade genom de rakade, kvinnliga skallarna. Han hade hennes arm i ett stadigt grepp mellan sina ben. Hon bad hjälplöst till en gud hon för länge sedan tappat tron på om att det inte var hans nål, bara den var någon annans, Miriams, låt det vara Miriams…
Den var nu bara någon enstaka millimeter från hennes späda, vita arm. Hans mörka, stora låg som ett monstruöst berg över hennes och hon kunde inte förmå sig till att röra sig, knappt andas. Hon kände hur nålens spets spände ut hennes hud, hur den trycktes emot och hur den strax skulle spricka. Plötsligt, i en enda hastig rörelse, stack han den istället i sin egna vänster arm. Han lät inte den klara vätskan rinna in i sin kropp, utan lät istället sitt blod blandas med den. Hon visste det då. Det fanns ingen återvändo. Här och nu skulle hennes själ dö, det var det värsta. Hur hon visste att hon nu skulle flyta bort och in i en av de ständiga dimmorna och aldrig ta sig ut. Det var inte döden, att hennes kroppsliga död skulle skrivas i sten, som skrämde henne, det var hur hon själv, allt hon varit och är skulle tyna bort för all framtid. Han såg på hennes armväck, kysste det milt, sakta, han lät läpparna dröja kvar som om han nästan förbarmade sig över henne. Tills han höjde sin blick och log det mest avskyvärda och ondskefulla leendet världen någonsin skådat. Sen stack han i den. Djupt, vred om tills man nästan hörde blodkärlsväggarnas klagan och den svartnande vågen som tonade upp sig framför hennes ögon. Den ljusrosa vätskan flöt in i hennes magra arm, precis som färgspelen i den där skålen och vinfläckarna på hennes klänning. Hon märkte inte att hon grät. Tårarna bara rann som vatten ner för takrännan i deras sommarstuga i Småland en regning sommar dag. Hon tänkte på den där sommaren när hon flöt bort, allt snabbare och allt längre ifrån honom, som fortfarande stadigt höll hennes arm. Hon tänkte på när hon och hennes lillasyster Elsa badat i sjön bredvid stugan och hur rädda de varit för kräftorna som var tio gånger mer förskräckta över deras glada skratt och barnaben. Den där sommaren var en varm en, det hade inte regnat på flera veckor, och när regnet tillslut föll skulle de utan att ta notis om motargument från mormor ut och bada. Det var en fin sommar.

Hon var positiv.

Don't think twice, it's alright!

På sista tiden har jag gått runt som en konstant hög junkie i yllemössa och varit fånigt glad. Det har i sin tur lett till att jag blir förbannad på folk som inte direkt delar min positiva livssyn. Mest synd är det om dem själva. Den gamla klyschan att livet är vad man gör det till, stämmer mycket väl och är efter många års nötande från min kära pappa väl impregnerad i min hjärna som Turtle Wax på min grannes nya BMW. Jag vaknade, såg solen smyga sig emellan mina blommiga gardiner och studsade upp med livslusten pulserade i mina ännu sovande vener. Möjligheterna till att bli glad, skratta och uppskatta finns överallt. En del går förbi dem. Blänger ilskt på de söta paren vid Växjö sjön som krupit fram ur sina myshörnor för att paradera i solskenet, bara för att de själva inte har någon att kladda glass på näsan på. Bitterhet är ett personlighetsdrag jag har väldigt svårt att klara av. Människor som tenderar till att endast fokusera på det allra värsta tänkbara och alltid ser ett stort svart moln resa sig hotfull i den rosafärgade horisonten vid skymmningsdags. Den är inte det minsta hotfull om man väljer att se den från den andra vinkeln. Väljer att ignorera motgångarna, och istället se dem som lärorika. Ibland ångrar jag saker. Sen kommer jag på att det inte är någon idé. Gjort är gjort och jag kan inte ändra på det. Istället kan jag acceptera att jag gjort fel drag på livets schackbräde, men att det är dessa snesteg som gjort mig till den jag är i nuläget. Se dig omkring, småle lite för dig själv och...don't think twice, it's alright! Saker och ting måste inte alltid överanalyseras. Ibland kan det bara vara en liten smygande lycklig känsla någonstans i botten av magen, låt den krypa fram och ta över, fundera inte så mycket på när, var och hur. Bara..var. Grannens plasma må vara större, men jag kan tappa upp ett skumbad med endrofiner.

Salig av Salem

Måste ge ett hett tips; Salem's (Han har nu blivit ball och tagit bort Al Fakir) nya platta Astronaut! Speciellt låtarna One of the others, Roxy och Mirror! Äh va fan, alla är grymma!

Här har ni länken till min spotify-söndags-mys-musik-spellista! Söndagar kräver sin musik. http://open.spotify.com/user/rockmyradio/playlist/2q1MgcTIXLrNAJ668DU5oB

Nive and confessional I blame it on my youth..

Idag har jag funderat på hur gammlingar ser på oss unga. De kan inte ha någon särskilt positiv uppfattning om vår generation, media och populärkultur tenderar att framställer oss som sexgalna koks-sniffande snorvalpar. Inte så charmigt. Vi skyller på de rumpskakanke damerna i 50-cents videos.

Jag gled in på min cykel mot konsum idag. En gubbe kommer ut, jag håller ögonkontakt för att visa att jag ser honom och att jag inte har för avsikt att köra på honom, jag stannar 2 m ifrån honom och tänker parkera cykeln. Han kommer fram till mig med ett av de mest bittra uttryck jag sätt på länge, "Vad sysslar du med?" "parkerar min cykel?" "HÄR?" "Nej jag klev av cykeln här jag ska parkera där, vad är problemet?" Han blänger på mig. Jag blänger tillbaka, motstår lusten att vifta med mitt långfinger med vårens trendiga nagellack på. Går in på konsum, köper min mjölk och funderar. Varför denna bitterhet mot oss unga? Jag har upplevt många sådana fall, "du cyklar ju på fel sida av tratoaren!" (fast jag MÅSTE cykla där eftersom jag skall svänga in i min gränd om 2 meter och alltså INTE bor på andra sidan vägen). Till exempel.

Så frågan är, kommer bitterheten från avundsjuka? Ser de sina liv glida förbi när de ser oss? Eller är de bara förbittrade av livet självt? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte gjort gubben något och förtjänar min parking-spot framför konsum lika väl som han.

Vi snortar lite koks i vårsolen, sparkar på ankorna i parken och spelar störig musik på mobilen.

Vart tog privatlivet vägen..

Privatliv, vadå? Finns det? Har vi inte redan tappat bort det nån gång för ett bra tag sedan när vi några sekunder efter Britney's sammanbrott fick se skalliga bilder på samma primadonna? Jag undrar. Vart går gränsen egentligen? Med dagens teknologi...ingenstans! Sen behövs det bara lite små kinky sinnen för att skapa vårt privatliv, vi kanske inte ens har blottat muffen när vi klev ur en limmo liksom, eller så har vi. Varför är folk så jävla intresserade av andras liv då? Är vi inte nöjda med våra egna så vi måste space:a upp det med andras? Fan va sorligt. Jag kan inte förneka att jag såg första avsnittet av Den rätte för Rosing, fy skäms på mig. Och idag får jag bevittna gårdagskvällens bravader på facebook utan att kunna försvara mig mera än med en "untagg". Bless it!

Ingen däckar odokumenterat.

Bounce street dancecompany

Vi minns Bouce Live! dvd:n och den fantastiska uppsättningen av Gökboet på dansenshus. Nu kommer streetdance genierna med en ny föreställning; Caution! Den 4 April bär det av till Sthlm och Orient teatern. Jag tvekar inte på att det kommer bli en fet upplevelse! Själv tycker jag att Krumpingen börjar bli väldigt krävande men rolig och Cookie en hel del jävla seriös. Humph.

Hoffmaestro

så grymt fin låt, den påminner mig om sommaren, en viss små hög charmknutte och Öland Roots! Sommar, ja tack!

Kravitzarna

Ba så förbannat coola asså. Stek-pappan är den nya latte-pappan liksom Brad släng dig i väggen du fick inte ens en Oscar för Benjamin Button! Mohaha!

Armand Mirpour

Måste bara hypa sönder denna fantastiska kille. Hans musik är otroligt fin och hans stil är snyggast på länge! Stilmässigt är han nya Musse och musikmässigt kommer han säkerligen bli vårt nya folkkära krull som Salem. Alla tjejer borde köpa nya Cosmo där han posar med den här Aprikosfrägade kavajen från Tiger...wraaar!

Fishy..what?

Precis kollat på denna svenska rulle, vette fan vad jag ska säga. Sunkigt par, ny granne, sunkig-tjej får jobb i Sälen, sticker ett tag, snukig-kille och ny granne blir kära, en hel del komplicationer uppstår. Hyfsad bra, orkar inte tänka eller glo något seriöst nu så men, aja. Se den om du gillar svensk film! I samma klass som Babylonsjukan och Fröken Sverige typ (fast dom två filmerna är GRYMT JÄTTE BRA..) Killen hade sjukt fult blonderat hår vilket störde mig hela filmen och kanske därför sabbade mitt helhets intryck..

Burfitt + Pudel

Så feta grejer Lovisa gör. Speceillt t-shirt:arna är ju värda att kolla in... måste bara hypa ett märke till Pudel! De shippar nu gratis till Sverige från sin webshop! Riktigt snygga killkläder med.

Burfitt

Pudel

Kanye + Dre

Måste bara tipsa om Kanye West´s brutala blogg. Resten av kändisvärlden kan slänga sig i väggen för han knäcker med sina, brutala bilder, musik, mode, inredning, you motherlovin´name it! xD

www.kanyeuniversecity.com/blog

ni MÅSTE lyssna på DR. DRE "SHIT POPPED OFF" (FEAT. T.I.) länken finns där!

Checka detta!

Sjukt grym 23 årig brud ni bara måste kolla in. Sjukt skön låt!

Nikes nya..NICE

Säsongens grejer från Nike är ju helt mentalt snygga! Vill ha typ...ALLT?!

Girls don't do good guys, the do bad.

Idag har jag funderat över konceptet Bad Boy. Varför trillar vi tjejer så lätt dit för den där...typen. De där nonchalanta killarna som inte bryr sig. Vi vill under 2000-talet inte längre ha en gentleman som öppnar dörren åt oss, vi vill nog hellre att han slänger igen den i ansiktet på oss och sedan kommer tillbaka med 1,3 promille i blodet och ber om förlåtelse, och vi har inte nånstans i vårt solsystem chansen att stå emot.

Shoe obsession, what?

Det kanske är lite svårt att undgå min passion för skor, och dessa från Laredoute (älskar fransmän alltså) har ju en skyhög (klack) och dregelfaktor! Ni vet den här gammla låten...I was made for loving you baby, you were made for loving me. SÅ känner jag, fast med skor! Måste så hårt skaffa mig någon italiensk skodesigner som älskare i framtiden som kan supply:a mig med en abundance of shoes. Fasen vad ytlig man är. Food crisis, debt crisis, economic crisis...kriser överallt och jag tjatar om skor! Aja, nåt måste man väl ha på fötterna. (skamkänslor av överflöd som tuggummi på klacken...)

Tekniska drömmar

Ååååh ja, snart, snart har jag den här godingen från LG med 8 megapixel kamera i min hand istället för min nuvarande retarderade, sönder suttande och pissiga Ericsson (JA den har vålat mig minst sagt mycket irritation). Teknik i all ära! Även om jag fått diagnosen "tekniskt-handikappad" Hey, jag lyckades koppla in min dvd nästan helt själv, ska dock inte ge mig på singstar prylar..ehum..

Urbanlayback

Fett snyggilicious outfit från asos, väcker genast ett ta mig till nån grym konsert i typ Soho eller Camden i London och gör mig till typ Pete Doherty's groupie eller nåt begär!

Åh jag älskar The eternal sunshine of the spotless mind och jag älskar Kate Winslet i blått/grönt/rött/rosa hår! Kanske något att överväga, att färga håret efter humör. Allmän sinnesförvirring råder i min hjärna igen (en ganska konstant kaos, typ). En ny Mr X har klivit in på scenen, eller återklivit kanske jag bör säga. Gammal episod från årskurs 9 återspelar sig. Jag har redan spelat den och är rädd för en repris. Eller nåt. Jag vet inte. Som vanligt, jag vet inte men jag vet att det här är en förbannat bra film så slå på 2an nu så kanske du får en liiiiiten titt av denna söta, skumma filmen!

Prep(aration)

Matte & städning = vågen

Idag var det helt okej i skolan, slutade tidigt och stack hem till Linda och räknade matte (!!!). Kände mig faktiskt mycket effektiv, speciellt när Siri anlände och tankade på vår energi med Alhoa Polly! Nu ska jag ge mig på en storstädning! Hu ja, det är faktiskt...mindre fräscht i lägenheten, förutom under min säng där jag damsög nyss, endast för att slippa läsa Frankenstein. Där hittade jag bla. ett par skinnhandskar, en oöppnad två liters fanta, massa kapsyler, ölburkar och platsmuggar, inte alls så att vi festat här eller nåt... Men nej nu väntar städningen och Hoffmaestro på högsta volym! Fasen vad upplyftande min dag låter ;D men med lite skitsnack och godis med tjejerna blir det kul ändå.

Kyla

Jag vet inte vad som har hänt med vårt söta lilla hus hemma på Öland, men det är jätte kallt! Svin kallt rent ut sagt och jag vet inte om värmepannan blivad varslad av någon högt uppsatt VD eller helt enkelt bara sagt upp sig. Jag försöker läsa Brott & Straff men det är så kallt att jag råkade somna där i fluffet av mitt duntäcke. Urk för kyla och tummen upp för värme! Jag hade inte bangat på att bli teleporterad till något varmt och stekigt ställe som ja, Dominikanska eller något just nu...men men! Har i alla fall en nybakad kladdkaka att trycka i mig och ikväll rullar A lot like love i rutan, som bara råkar vara min favoritfilm och typ världens sötaste film (lite töntig med, men sött töntig!) sen går det ju inte att förneka att Ashton Kutcher är en riktig hunk och att det bara är en tidsfråga innan han inser att Demi inte alls är Kvinnan med stort K i hans liv utan att det råkar vara jag i mitt fluffliga duntäcke och Dostojevskij i högsta hugg nånstans på en svensk, liten ö som råkar vara det.

(Och ni får ursäkta bilden men en uttråkad tjej HAR rätt att sysselsätta sig med sådana projekt i paint...)

Vill ha, vill ha, VILL HA 2

Pjucks för ynka (!) 14 500 kr. Alltså, hur äcklig det än må låta, jag skulle tungkyssa Hefner för dem!

Vill ha, vill ha, VILL HA!

Jag älskar skor, skor älskar dock inte mig tillbaka men jag älskar fortfarande skor! Och jag vill ha vår. OCH DESSA HOT SHIIIIZZZLEEES!
http://www.mrsh.se/?contentpage=showproduct&kategori=102&id=2765

Winter just wasn't my season

Fortfarande känslomässigt rubbad och förrvirad, men då passar den här låten perfekt, så..fin! Minns ni? Breaaaath, juuuuust breaaath!

Knega bör man..

Uh ska till jobbet nu! Inte alls pepp nånstans och då slog det mig, att sen då, när man har ett riktigt jobb man måste sköta och bara inte pallar? Då finns det helt plötsligt inget "inte pallar" för man måste. Man kan ju inte bara maila in en fejkad sjukanmälan som nu i skolan utan man har, ansvar! Vad läskigt, vad creepy, ansvar liksom, jag är 18 om en månad. Myndig, ska jag sköta allt själv då? Är jag all by my self då så att säga? It freaks me out!

Piece (peace) of cake

Det är så genomskinligt att jag snart lägger mig på golvet i ett enda stort skrattanfall. Jag kan berätta att den numera råder vapenvila mellan mig och Mr X. Efter att jag inte svarat på hans sms (kom igen jag orkar inte svara på vad jag sysslar med varannan timme) hämnades han genom att inte svara på vår ständigt pågående Facebook-diskussion. Hum tänkte jag, det här är ganska obvious? Så kände jag mig på så himmla bra och glatt humör att jag skickade iväg ett sms till honom. Genast började Mr X tro att vi ska förlova oss inom en snar framtid och bombade mig med sms och svarade på Facebook mer än ivrigt. Det är så...roligt. Underhållande idiotism från den be-kukade delen av befolkningen är alltid lika rolig och jag är nog ganska elak som tycker det här är kul men, ett gott skratt förlänger livet. Varför är killar en piece of cake att tolka på alla plan, vart tog mystiken vägen? Mystiken är dödare som aldrig förr.

Sex and the city

Åh jag mår så bra! Sitter och småler för mig själv framför datorn. Det har varit en bra första skoldag efter lovet, hade bara två lektioner och en lång håltimme som innehöll mycket koffein. Efter det blev det lite panikstädning i vårt kök och en tur till friskis med Linda och Siri, vi gick på nån Core-träning som faktiskt inte tog död på än, utan jag kom hem trött men inte död som en Abbas-sill. Efter det bar det av hem till mig på söder och stora koppar med te i min säng bänkade framför första säsongen av Sex and the city. Den är fabulous! Och snuskigt (bokstavligen) rolig! Mycket bättre än de senaste där Carrie bara grävs av seriösa problem man inte pallar med, typ Big. Palla Big! Han är ful som synden och en riktig mansgris. Men flera människor borde vara som Samantha! Så stört skön, världen vore nog definitivt en bättre plats om den innehöll fler människor som hon i verkligheten! För vem annars kan slänga ur sig ett "Wanna fuck?" till en random snubbe på yogaträningen. That's the way to go girl! Haha.

Åka-hem-till-Växjö-mentaliteten

Varje gång jag ska packa mina väskor och åka tillbaka till Växjö uppstår en speciell känsla, den är svagt melankolisk och jag vet inte riktigt varifrån den kommer. Jag vill härifrån, känna en bit stadspuls, se lite människor, träffa mina vänner och se en plats som faktiskt lever. Men å andra sidan vill jag stanna kvar här på min ö. Jag har någon slags borderline störning och vet inte riktigt vad som är hemma för mig, Växjö eller Öland? Jag måste SÅ gå med i "fuck you I'm from Öland"-gruppen på facebook. Här har jag så jävla många fina minnen, även om jag har det därborta i den småländska staden också. Men fan, det är alltid roligt när man väl kommer tillbaka, fast buss och tågresan dit brukar bli väldigt fundersam och melankolisk, jag vet inte riktigt varför, kanske är jag dålig på att lämna platser bakom mig. Men nu ska jag käka ännu mera after eight och läsa lite mer Brott & Straff, den är förvånansvärt bra men jag lyckas konstigt nog alltid somna efter en stunds läsande.. Jag skulle dessutom behöva en portier som kan hjälpa mig med mitt bagage, ååh vill så ta med mig el-gitarren till Växjö, spelat en massa på lovet men jag har tyvärr inte 7 armar så att jag kan konka med mig den på tåget.

Australia

Igår kväll var jag på bio och såg Australia, och herre jävlar vad tagen jag blev! Vilka vackra naturbilder, och Hugh Jackman's överkropp är ju inte att leka med den heller.. En fantastisk och spännande film och jag förstår att kritikerna kastat rosenbuketter på den, because it's worth it. Gå och se!

Storyn är simpel, Lady Ashley (Nicole), en engelsk aristokrat, åker till Australien för att hämta sin man, men hittar honom död då hans konkurrent på den Australiensiska köttmarknaden dödat honom. Hon träffar Drover (Hugh), som är en mystisk boskapsfösare, och de blir kära. De finns även en liten "halvblodig" pojke med i bilden, som väcker Ashleys moderskänslor och som hon till varje pris måste rädda undan krigets hemskheter samtidigt som de ska fösa 1500 kossor ner till hamnen för att hinna före konkurrenten som ska sälja sina boskap till armén. Innehåller allt från kärleksscener till Japaner i bombplan.

Femme Fatale

Mandomsprovet

Jag har en alldeles ny favoritfilm! Eller ny är den ju inte utan från 1967. Mandomsprovet, orginaltiteln The Graduate, är en helt fantastisk film som bara måste ses! Simon & Garfunkel har gjort hela soundtracket och den är klockren rätt igenom. Den handlar om 21-åriga Ben (en väldigt ung och nästan stilig, debuterande Dustin Hoffman) som precis tagit examen från Collage och inte vet vad han ska göra med sitt liv, så han inleder en kärleksaffär med Mrs. Robinson, en bekant till familjen, men blir senare kär i hennes dotter.

Våren nalkas

Trots snödrivorna som täcker vyn utanför huset här hemma på Öland där jag isolerat mig från kylan, dimper La Redoute katalogen ner i min brevlåda, utan att ta hänsyn till att det är en bra bit kvar tills vi får hoppa i den nya bikinin och strosa runt på stranden. Men det krävs ändå en stor kopp te och hemmalagad blåbärs cheescake (recept från Lelia Lindholm's Piece of Cake) för att bläddra igenom den från pärm till pärm och drömma sig bort till de, om även avlägsna, sommarmånaderna.

Dansabstinens

Det har gått tre veckor sedan danssäsongen slutade och det börjar verkligen krypa i mina ben nu. All musik jag hör vill komma ut i rörelser, jag vill helt enkelt dansa! Dansabstinens, jag börjar tänka på koreografier i huvudet så fort jag hör en bra låt, jag börjar lägga små danskombinationer framför spegeln hemma, jag måste dansa! Jag har skrivit ut kursprogrammet på move it. Och där dyker genast nästa krux upp. Herre gud hur ska jag kunna välja vilka kurser jag vill gå på? Jag vill gå på ALLA! Jag önskar att jag kunde dansa mig igenom dagarna, eller att de möjligtvis var 48 timmar långa och jag hade 24 timmar över till att bara dansa. Jazz, men...lyrical eller brodway? Street eller kanske Ragga? Kommer aldrig kunna bestämma mig. Just nu vill jag bara in i en dansstudio och komma ut svettig och lycklig som kung Cesar efter ett lyckat romerskt battle. Dance battle.

Therapy

Fan jag vill inte bli en såndär hårfärgsbella som hänger ut hela mitt liv i min blogg, ens liv är ju ändå privat. Privatliv liksom, men det känns faktiskt mycket bättre efter att jag har fått skriva ett litet patetiskt blogginlägg, faktiskt..så ni får ursäkta. Just nu sitter jag och läser Brott & Straff, hela Öland tycks på några få minuter ha blivit helt inbäddat i ett stort, vitt, fluffigt täcke och det är vinter på riktigt. Koldioxid utsläppen kan inte stoppa oss, här ska göras snöänglar!

Mayday, mayday...

Idag ska jag jobba för tredje dagen i rad (ja det var verkligen inte roligt att stå i en pizzeria under nyårsdagen det kan jag lova!) och fortsätta grubbla över vad jag egentligen vill med han den där. Precis vi snackar den där dejten. Jag blir sur när han hör av sig, skickar sms och skriver meddelanden på facebook. Jag blir sur när han säger till killar att jag är hans ikväll på fester men blir sur när han inte hör av sig och grejar med andra brudar ändå. Jag menar hallå mig själv, make up your freakin´mind nångång då. Vill jag ha kakan och äta den? Fan, har jag blivit en sån där girig unge som skriker efter precis alla action man gubbarna inne på BR-leksaker? Eller är det bara så att jag vill att han fint och obemärkt ska traska ut ur mitt liv? Ännu en gång efterlyser jag en bruksanvisning till mina uppfuckade känslor. Mayday, mayday..

Nyårsafton!

Nyårsafton blev precis som en nyårsafton ska vara, jag fick tillbringa den med mina härligaste vänner, bra musik, dans på bord och skumpa i stora lass (dock i en annan klänning eftersom den utvalda inte ville landa i min brevlåda i tid). Nu siktar jag in mig på ett nytt spännande år och jag kan inte bärga mig med tanke på hur mycket roligt det kommer ha att erbjuda! Det är som att 2009 är ett kinderägg jag bara får gnaga på successivt och den där gula bollen i mitten kommer jag inte ha öppnat förrens nästa nyårsafton, åh så mycket spännande som kan hända tills dess!