Ibland är jag bara uttråkad och skriver i brist på annat, humpf.Hon vaknade snarare av att ett kvävt skrik höll på att snöra ihop hennes hals än av ett ryck. Blodet rusade i hennes huvud som en flock jagade antiloper över en slätt. Det var också så hon kände sig, jagad. Trots att hon nu vaknat från mardrömmen hörde hon sina förskräckta andetag i den lilla tvåan hon precis köpt i utkanten av staden, som trots sin stolta definition av stad för henne alltid hade känts som en liten, främmande by. Hon kände sig aldrig hemma någonstans, inte heller brukade hon minnas sina drömmar, men minnet av Honom höll henne fortfarande helt paralyserad och hon kände hur svettpärlor rann nedför hennes brännheta panna.
Det började för några år sedan i en förort till Göteborg. Han hette Eric och hade stora drömmar som utspelade sig i England och innehöll musik och strålkastarljus, och förmodligen en hel del annat, av den fördärvande sorten. Han lyckades. Nu mera bor han på en hipp adress i Camden och har inte hört av sig på 3 år. Minnet av honom har bleknat som billiga underkläder från HM i tvätten men hon tycks aldrig riktigt glömma att allt det där skulle hända, det var ödesbestämt. Fast i en annan versionen av ödet var hon inkluderad, inte bara i rollen som en oskyldig sjuttonåring, som blivit intrasslad i en kärleksaffär allt för stor och komplicerad för hennes själv att bära, nej, något helt annat, många ljusår ifrån utgångspunkten.
Nu statt hon i den där lägenheten, som med ens kändes unken och instängd, som om hennes tankar skulle kunna studsa och eka emot hennes egna likbleka ansikte. När minnet och bilderna av honom kommit henne så nära inpå nuet vågade hon knappt ens öppna ögonen. I drömmen hade han sett ut precis som första gången hon såg honom. Det var så stort, det var för stort redan då. Hon hade smitit in med Lovisa på Sticky Fingers klockan halv åtta på kvällen och sedan tillbringat timmarna fram till midnatt på en av toaletterna. Sedan kom belöningen, när han klev upp på scenen med basen nonchalant hängandes om axeln. Hon hade aldrig sett någon så förbannat gudomlig förut. Gudomlig var det ända rätta ordet. Hans Led Zeppelin tröja saknade ärmar och avslöjade avslöjande tatueringar och livserfarenheter. Hon minns hur hon drog efter andan när han första gången drog sin hand längst med hennes rygg samtidigt som han slängde Malboron han hade i den andra på marken. Sedan drogs ridån ner och hon hamnade längre ner i helvetet än vad Kurt Cobain själv efter alla världens kanyler skulle kunna ha hamnat.
Den allra första tiden var stundvis bra. Hon levde i förnekelsens sköna dröm. Han träffade aldrig några andra efter spelningarna hon inte kom in på. Han förlorade inte temperamentet så lätt som han gjorde och menade aldrig vad han sa. Hon såg inte de där små återförslutningsbara påsarna med den där röda linjen på de plastiga utbuktningarna som slöt dem, den där röda linjen som visade vägen och styrde hennes liv rätt mot Highway to hell och som slöt in henne i en dimma så tät att hon aldrig skulle kunna ta sig ur den ens med alla världens rebellers viljestyrka. Om, vilket obetydligt och patetiskt ord, men tänk om, om det inte vore för Det, som hon inte längre talar om, som hon inte talat om eller velat tänka på under dessa tre år men som nu uppenbarade sig som den mest verkliga och levande händelsen hon någonsin upplevt. Den där händelsen som fortfarande flöt i hennes blod.
Det var en lördag kväll. Dagen efter första maj, hon mindes att de stått på Stor torget och protesterat, försökt göra sina ynkliga och betydelselösa röster hörda. Hon minns inte vad de protesterat emot, EU, borgarna, skatterna eller något annat han förkastade. Han förkastade mycket. Det var i alla fall en ganska fin men svagt kvav kväll den där andra maj någon gång i början på 2000-talet. Hon hade kanske nästan känt sig lyckligt, trots den förtryckta oron som hon under dessa månader delat säng med. Hon hade tagit spårvagnen till Majorna och en hårt sminkad tjej i uppenbarligen allt för höga stilettklackar hade spillt ner hennes klänning med rödvin. Över blommorna i silket flöt mörkt röda, svagt rosa sjöar och bildade på ett underfundigt sätt en nästintill vacker akvarellmålning.
Det började för några år sedan i en förort till Göteborg. Han hette Eric och hade stora drömmar som utspelade sig i England och innehöll musik och strålkastarljus, och förmodligen en hel del annat, av den fördärvande sorten. Han lyckades. Nu mera bor han på en hipp adress i Camden och har inte hört av sig på 3 år. Minnet av honom har bleknat som billiga underkläder från HM i tvätten men hon tycks aldrig riktigt glömma att allt det där skulle hända, det var ödesbestämt. Fast i en annan versionen av ödet var hon inkluderad, inte bara i rollen som en oskyldig sjuttonåring, som blivit intrasslad i en kärleksaffär allt för stor och komplicerad för hennes själv att bära, nej, något helt annat, många ljusår ifrån utgångspunkten.
Nu statt hon i den där lägenheten, som med ens kändes unken och instängd, som om hennes tankar skulle kunna studsa och eka emot hennes egna likbleka ansikte. När minnet och bilderna av honom kommit henne så nära inpå nuet vågade hon knappt ens öppna ögonen. I drömmen hade han sett ut precis som första gången hon såg honom. Det var så stort, det var för stort redan då. Hon hade smitit in med Lovisa på Sticky Fingers klockan halv åtta på kvällen och sedan tillbringat timmarna fram till midnatt på en av toaletterna. Sedan kom belöningen, när han klev upp på scenen med basen nonchalant hängandes om axeln. Hon hade aldrig sett någon så förbannat gudomlig förut. Gudomlig var det ända rätta ordet. Hans Led Zeppelin tröja saknade ärmar och avslöjade avslöjande tatueringar och livserfarenheter. Hon minns hur hon drog efter andan när han första gången drog sin hand längst med hennes rygg samtidigt som han slängde Malboron han hade i den andra på marken. Sedan drogs ridån ner och hon hamnade längre ner i helvetet än vad Kurt Cobain själv efter alla världens kanyler skulle kunna ha hamnat.
Den allra första tiden var stundvis bra. Hon levde i förnekelsens sköna dröm. Han träffade aldrig några andra efter spelningarna hon inte kom in på. Han förlorade inte temperamentet så lätt som han gjorde och menade aldrig vad han sa. Hon såg inte de där små återförslutningsbara påsarna med den där röda linjen på de plastiga utbuktningarna som slöt dem, den där röda linjen som visade vägen och styrde hennes liv rätt mot Highway to hell och som slöt in henne i en dimma så tät att hon aldrig skulle kunna ta sig ur den ens med alla världens rebellers viljestyrka. Om, vilket obetydligt och patetiskt ord, men tänk om, om det inte vore för Det, som hon inte längre talar om, som hon inte talat om eller velat tänka på under dessa tre år men som nu uppenbarade sig som den mest verkliga och levande händelsen hon någonsin upplevt. Den där händelsen som fortfarande flöt i hennes blod.
Det var en lördag kväll. Dagen efter första maj, hon mindes att de stått på Stor torget och protesterat, försökt göra sina ynkliga och betydelselösa röster hörda. Hon minns inte vad de protesterat emot, EU, borgarna, skatterna eller något annat han förkastade. Han förkastade mycket. Det var i alla fall en ganska fin men svagt kvav kväll den där andra maj någon gång i början på 2000-talet. Hon hade kanske nästan känt sig lyckligt, trots den förtryckta oron som hon under dessa månader delat säng med. Hon hade tagit spårvagnen till Majorna och en hårt sminkad tjej i uppenbarligen allt för höga stilettklackar hade spillt ner hennes klänning med rödvin. Över blommorna i silket flöt mörkt röda, svagt rosa sjöar och bildade på ett underfundigt sätt en nästintill vacker akvarellmålning.
Hon kände nästan lukten av det i trapphuset. Redan på bottenvåningen, trotts att hon skulle upp till fjärde. Hon kände lukten av smuts och orena lakan, den välkända och utmärkande lukten av fördärv och skam. Hon läste som varje gång innan hon klev in genom hans dörr, ”Eric Charleston Rydén” på dörren, innan hon klev in. Hon såg hans bakhuvud i soffan och gick fram till det och kysste honom lätt i nacken. Ikväll skulle hon vara förtrollande, ikväll skulle han inse att det han gör är så ofantligt orätt och se igenom den där dimman, se igenom röken och se igenom…allt det där. Han stelnade genast till av kyssen, tog tag i hennes nacke och drog hennes ansikte intill sitt. Den tjocka metallringen han hade på höger långfinger skar in i hennes bleka, silkeslena hud. Metallen var kall, precis som hans hand, livlös, men stark.
- Vad sysslar du med?
- Jag skulle bara hälsa på dig, jag har saknat dig.
Hon kände hur hon gav vika, hur allt vad mod och värdighet kallas sakta strömmade ut igenom det öppna fönstret. De övriga i rummet, de gamla vanliga bleka och tärda ansiktena vände sig mot dem när de hörde Den där tonen i hans röst. Den ingav makt, luften omkring honom riktigt vibrerade av den där kraften. Han slog ner sin blick, vanligtvis brun, men nu svart och glasartad mot hennes klänning.
- Hur fan ser du ut?
Plötsligt kunde hon inte längre hålla emot. Det var en kvalité hon aldrig tidigare ägt.
- Du och dina retoriska frågor, du ser väl själv?
Han reste sig upp så hastigt att hon nästan ramlade bakåt på glasbordet. Genom det vidöppna fönstret utan gardiner svepte en kall vind in och slingrade sig sakta upp för hennes ryggrad i form av en förfrysande rysning, som om tundran själv planterat sig i hennes benmärg.
- Du ser ut som en liten hora, och en liten hora är precis vad du är.
Hans ögon var stora som två svarta hål, och lika oberäkneliga som kvantfysiska formler.
Hon visste inte riktigt vad det var den där kvällen, som gjort honom så ursinnig. Tillslut hade det bara gått överstyr. Så fullkompligt käpprätt åt helvete. Han förlorade hämningarna. Ingen barriär eller mur blockerade längre hans temperament och känslor för att flöda över och helt ta överhanden. Hon hade inte varit rädd då. Hon stod stolt och såg upp mot honom, utmanade nästan honom med sina blickar, som om hon bad om det. Han sa det till och med själv. Innan han gjorde det. Som om hon bad om det.
- Du är så förbannat tråkig Julia, vet du det?
- Jag svarar inte på dina frågor, du vet ju svaret så väl själv.
Han tog ett steg närmare, det var nästan som om kol glödde i hans ögon och svavel utsöndrades från hans mun. Så knäppte han upp sitt svarta nitbälte. Tre rader fyrkantiga nitar på svart läder, och det där spännet i form av en lyckoklöver. Hon hade aldrig förstått meningen med det, lyckoklövern. Sedan tog han upp en av kanylerna från glasbordet. Ur Årreforsskålen med röda färgspel tog han fram en liten glasbehållare. Hon visste hur lätt nålen gled igenom det där lilla gummiaktiga locket, hon hade många gånger fyllt sprutorna åt honom, dragit åt skärpet. Alltid den där lyckoklövern. Som om det skulle göra livet bättre, lite mindre smutsigt. Kolögonen lyste nu som ett helt industrialiserat Polen där i hans ögonhålor. Ondskan i dem gick inte att vika för, den fanns där lika tydligt som Cyklon B gasen flöt genom judarnas blod och sakta tog med dem långt bort ifrån lidande och dödspaniken som flödade genom de rakade, kvinnliga skallarna. Han hade hennes arm i ett stadigt grepp mellan sina ben. Hon bad hjälplöst till en gud hon för länge sedan tappat tron på om att det inte var hans nål, bara den var någon annans, Miriams, låt det vara Miriams…
Den var nu bara någon enstaka millimeter från hennes späda, vita arm. Hans mörka, stora låg som ett monstruöst berg över hennes och hon kunde inte förmå sig till att röra sig, knappt andas. Hon kände hur nålens spets spände ut hennes hud, hur den trycktes emot och hur den strax skulle spricka. Plötsligt, i en enda hastig rörelse, stack han den istället i sin egna vänster arm. Han lät inte den klara vätskan rinna in i sin kropp, utan lät istället sitt blod blandas med den. Hon visste det då. Det fanns ingen återvändo. Här och nu skulle hennes själ dö, det var det värsta. Hur hon visste att hon nu skulle flyta bort och in i en av de ständiga dimmorna och aldrig ta sig ut. Det var inte döden, att hennes kroppsliga död skulle skrivas i sten, som skrämde henne, det var hur hon själv, allt hon varit och är skulle tyna bort för all framtid. Han såg på hennes armväck, kysste det milt, sakta, han lät läpparna dröja kvar som om han nästan förbarmade sig över henne. Tills han höjde sin blick och log det mest avskyvärda och ondskefulla leendet världen någonsin skådat. Sen stack han i den. Djupt, vred om tills man nästan hörde blodkärlsväggarnas klagan och den svartnande vågen som tonade upp sig framför hennes ögon. Den ljusrosa vätskan flöt in i hennes magra arm, precis som färgspelen i den där skålen och vinfläckarna på hennes klänning. Hon märkte inte att hon grät. Tårarna bara rann som vatten ner för takrännan i deras sommarstuga i Småland en regning sommar dag. Hon tänkte på den där sommaren när hon flöt bort, allt snabbare och allt längre ifrån honom, som fortfarande stadigt höll hennes arm. Hon tänkte på när hon och hennes lillasyster Elsa badat i sjön bredvid stugan och hur rädda de varit för kräftorna som var tio gånger mer förskräckta över deras glada skratt och barnaben. Den där sommaren var en varm en, det hade inte regnat på flera veckor, och när regnet tillslut föll skulle de utan att ta notis om motargument från mormor ut och bada. Det var en fin sommar.
Hon var positiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar