Åka-hem-till-Växjö-mentaliteten

Varje gång jag ska packa mina väskor och åka tillbaka till Växjö uppstår en speciell känsla, den är svagt melankolisk och jag vet inte riktigt varifrån den kommer. Jag vill härifrån, känna en bit stadspuls, se lite människor, träffa mina vänner och se en plats som faktiskt lever. Men å andra sidan vill jag stanna kvar här på min ö. Jag har någon slags borderline störning och vet inte riktigt vad som är hemma för mig, Växjö eller Öland? Jag måste SÅ gå med i "fuck you I'm from Öland"-gruppen på facebook. Här har jag så jävla många fina minnen, även om jag har det därborta i den småländska staden också. Men fan, det är alltid roligt när man väl kommer tillbaka, fast buss och tågresan dit brukar bli väldigt fundersam och melankolisk, jag vet inte riktigt varför, kanske är jag dålig på att lämna platser bakom mig. Men nu ska jag käka ännu mera after eight och läsa lite mer Brott & Straff, den är förvånansvärt bra men jag lyckas konstigt nog alltid somna efter en stunds läsande.. Jag skulle dessutom behöva en portier som kan hjälpa mig med mitt bagage, ååh vill så ta med mig el-gitarren till Växjö, spelat en massa på lovet men jag har tyvärr inte 7 armar så att jag kan konka med mig den på tåget.