Next!

Next!
Skriker inte bara killarna utanför Next-bussen i MTV-serien när de ser något mindre än en C-kupa utan även svenska folket. Ständigt pågår en kamp inom oss själva för att nå nästa mål. Nästa markering på kartan. Niemi beskrev lästadianismen som en lång uppförsbacke, men facto är att hela livet är en jävla, brant, minkantad uppförsbacke. Det är dock fulkomligt självförvållat . Vi vill antingen ha det så eller vet inte något annat sätt att handla. Om vi stannat upp och bara gillat läget där vi faktiskt befann oss för stunden skulle backen radikalt avta i lutning. Är vi i ett förhållande vill vi leva sex and the city livet. Är vi inte det vill vi vända ryggen åt kroglivet och fredagsmysa med dipp och regelbundet dopp i kärleksgrottan. Måste vi verkligen ständigt förbättra livet? Det kanske blir meningslöst annars, men skulle det inte te sig behagligare om vi bara accepterade var vi befann oss, utan extravagansen och Jennifer Aniston-frisyren?
Alla stunder är flyktiga, de försvinner och vi kan inte konservera dem annat än i minnet. Det är som gravitationen, den är oundviklig och orubblig. Fast vi försöker ändå, tjatar, gnatar och stretar emot. Vill alltid leva kvar på weekenden i Paris! Vill alltid vara ung, slät och en motsatta könet-magnet! Visst, försök att få Hefner till att kolla efter kvinnor äldre än… sista året på gymnasiet. Somliga saker kan vi inte påverka och istället för att göra det enklare för oss själva försöker vi ständigt fly ifrån verkligheten. Vi är mänskliga, vi gör fel, vi vaknar inte med oklanderlig make up som i en Hollywood-rulle, vi kan inte laga mat utan att köpa halvfabrikat OCH träna på gym tre gånger i veckan. Vi lyckas inte alltid att bli befordrade eller gifta oss med en snubbe minst lika snygg som Mel Gibson var 1993. Betyder det att vi är sämre än de som lyckas bevara illusionen att de blir åh så lyckligare av en Jura Impressa espressomaskin? Knacka lite på de avdomnade hjärncellerna och finn svaret själv. Nästa etapp i livets kamp blir viktigare än de stunderna emellan slagen, och det är dessa stunder som utgör det njutbara i livet, och dem ser vi förbi, förblindade av den makt och rikedom som kan komma att vänta på oss runt nästa hörn. Svenska folket uppmanas istället till att äta lite fler kanelbullar till kaffet och fundera lite över konceptet lycklig. Fasad, väsentlighet eller en helt okej dag på jobbet och middag med, i alla fall, en Peter Stormare 1987?